Den här hemsidan använder cookies för att garantera att du får den bästa tänkbara upplevelsen när du besöker webbplatsen. Se vår integritetspolicy för mer information om det här. För att godkänna användningen av icke-essentiella cookies, vänligen klicka "Jag håller med"
Staffens är en av de bäst bevarade kringbyggda gårdarna i Halland. Det som gör gården unik är att alla fyra längor fortfarande finns kvar, och att det stora sammanhängande halmtaket är ett av Sveriges största i sitt slag. Gården har brukats av samma släkt i minst fem generationer och är idag ett byggnadsminne. Staffens ägs av en stiftelse och drivs av ideella krafter.
Gårdens ursprung
Staffens nämns första gången i skriftliga källor i mitten av 1700-talet. Namnet kommer från en av ägarna, Staffan Jönsson, som levde här i slutet av 1700-talet.
Gården tillhörde den gamla Olofsbo by. Det vi ser i dag formades efter en brand 1839, då alla byggnader förstördes. Ägaren Anders Staffansson lät bygga upp gården på den här platsen, som ligger ett stycke från byns ursprungliga läge. Flytten hängde ihop med det laga skiftet i trakten.
Boningsdelen är 29 meter lång och flyttades hit, medan ekonomibyggnaderna nyuppfördes. Husen byggdes samman kring gårdsplanen med brunn i mitten och en överbyggd infartsport. I porten kan ni fortfarande se det gamla skiftesverket. Gården fick klädselbrädor, som var en nymodighet, och rödfärgades.
En stor familj
På 1880-talet tog Nils August och Adolfina Bernhardina Gustafsson över gården. De fick nio barn, som alla uppnådde vuxen ålder. Med en dräng och en piga bodde det vid sekelskiftet hela tolv personer under taket.
Flera av barnen utvandrade till Amerika, som så många andra i trakten vid den här tiden. Äldsta dottern Sofia reste med sin familj till Ashtabula i Ohio redan år 1900. Sonen Adolf följde efter några år senare och arbetade i en däckfabrik. Han lärde sig snabbt engelska, men också lite finska och italienska då det var ett mångkulturellt samhälle i Ashtabula.
Men inte alla lämnade gården. Sönerna Anders och Oskar stannade kvar hela livet. Anders var en riktig hästkarl som födde upp ardennerhästar och deltog i premieringar. Oskar hade som barn varit svårt sjuk i tuberkulos, läkaren gav honom bara ett par år kvar att leva. Men modern vägrade ge upp och sökte hjälp hos en klok gumma som ordinerade dagligt intag av tjärvatten. Oskar blev frisk, även om han fick leva med en krokig rygg resten av livet.
Bröderna tar över
År 1930 köpte Anders och Oskar gården av sina åldrade föräldrar för 11 000 kronor. Villkoren var omfattande – föräldrarna skulle ha fri kost, fria kläder, fri vård och fritt boende i häbbaret, den östra delen av boningshuset.
När Adolf blev arbetslös i Amerika under 1930-talets lågkonjunktur återvände han till Staffens. Från 1940-talet var det de tre bröderna som drev gården tillsammans, med hjälp av hushållerskan Lilly Nilsson och hennes dotter Anita, som växte upp här.
Vardagslivet
Bröderna hade tydligt fördelade roller. Anders ansvarade för åkrarna och hästarna. Oskar skötte korna, grisarna, hönsen och gårdens ekonomi. Adolf ryckte in där det behövdes.
Man odlade potatis, råg, korn och havre. Jorden var sandrik och förbättrades med tång som hämtades vid stranden efter stormarna. Mjölken kördes till mejeriet i Skogstorp och äggen till Kooperativa affären. Lilly cyklade dit med en låda på pakethållaren och fyllde den med matvaror på hemvägen.
Gården hade också en mosse där man bröt torv som såldes som bränsle, bland annat till Törngrens Krukmakeri i Falkenberg. Det var tungt arbete som alla fick hjälpa till med.
Bröderna skaffade mjölkningsmaskin tidigt, men köpte aldrig traktor, allt arbete gjordes med hästar. Och just det kan vi faktiskt vara tacksamma för i dag, för på många andra gårdar rev man en länga för att få plats med maskiner. Här bevarades kringbyggnaden intakt.
Oskar tog körkort och köpte bil, men vågade aldrig köra själv. Så det blev Lilly som fick bli brödernas privata chaufför!
Häbbaret och amerikabesöket
Häbbaret (stora rummet som är bevarat) användes bara vid speciella tillfällen som kalas, jul och släktträffar. År 1948 fick gården besök av två av Sofias döttrar från Amerika, och inför det besöket lade man in vaxmatta som fortfarande ligger kvar. Möblemanget med bord, stolar och skåp är alltså inrett så som det gjordes för det amerikabesöket.
Brödernas personligheter
De tre bröderna var ganska olika. Adolf var den sociala och han höll sig gärna lite elegant och tog med glädje hand om alla besökare. Kom det utlänningar guidade han på engelska. Vid julbjudningar satte han sig helst bland damerna för han tyckte att karlarna bara pratade hästar.
Anders och Oskar var i stället väldigt hemkära. De lockades inte av utflykter, Göteborg var bara “gator och hus” och småland var för långt bort. Anders sammanfattade det bäst: “Det är alltid bäst, när en får vara hemma.” De satt helst i köket och tittade ut över slätten.
Även om Anders och Oskar trodde på modern teknik, de var till exempel bland de första i grannskapet både med mjölkmaskinen och med TV, så var de också nöjda med hur gården såg ut. De trivdes med halmtaket och den kringbyggda gården, och tack vare det är det som att tiden stannat här någon gång på 1950-talet.
Gården blir hembygdsgård
I början av 1960-talet var bröderna för gamla för att fortsätta driva jordbruk. Gården såldes till Lantbruksnämnden och 1963 bildades Stiftelsen Olofsbo hembygdsgård. Bröderna fick bo kvar resten av sina liv. Adolf gick bort 1971, Oskar 1977 och Anders 1981.
År 1982 förklarades Staffens som byggnadsminne. Det innebär att byggnaderna ska bevaras med gamla metoder och genuina material.
Stiftelsen ägs i dag av Morup-Stafsinge hembygdsförening, Ätradalens hembygdskrets, Falkenbergs kommun och Falkenbergs sparbank.
Tack vare framsynta människor kan vi i dag besöka Staffens och få en levande bild av hur en halländsk lantbrukarfamilj levde under 1800-talet och långt in på 1900-talet. De sista brukarna är borta, men gården står kvar – med sina fyra längor, sitt halmtak och sina minnen.
